Oväntat Möte
Jag har varit rätt trött några dagar, mycket att tänka på med rehab. etc
Så idag var jag på ett möte i stan och träffade en coach som jag kanske ska gå hos. En coach som min arbetsgivare tillhandahåller för att hjälpa mig att hitta ett nytt anpassat arbete. Det är en lång väg att gå men jag tror att det blir bra. Jag är tacksam för det stöd jag får.
Efter mötet kommer det som jag egentligen ville berätta om. Jag strosade runt en stund i stan och tänkte att jag behövde handla lite mat. Gick in på Hemköp, vilket tidigare varit väldigt ångestladdat. Men nu kändes det ok. Jag handlade en hel del, mer än vanligt när jag handlar själv. I kassakön kom en orostanke som jag bara observerade och sedan var det okej igen. För er som inte vet, panikångest har varit mitt svåraste symtom i samband med utmattningsdepressionen.
Okej, när jag betalat var det en dam i 65-70 årsåldern som lämnat sina matkassar vid min plats. Hon kom för att hämta dem och jag frågade när jag hörde hennes röst om hon var ifrån Norrbotten?? Nej, Dalarna svarade hon. Sedan sög hon in mig med hela sin blick och sa "vad fin du är". Tack, sa jag. Hon fortsatte att titta på mig. Jättefin, du arbetar med människor? Ja, det har jag gjort i hela mitt liv. Ja, jag känner det sa hon. Du är socialarbetare? Ja, fast inte längre. Jag ska jobba med annat... Nu var jag riktigt faschinerad. Jag kan se på folk hur de har det, sa hon. Vi drog oss bortåt med våra matkassar. Jag frågade vad hon hade för gåva? Ja, det är att jag kan se i ögon bla hur människor har det och läsa av. Sen tittade hon på mig igen och sa; du är ledsen? Ja, jag är sjukskriven svarade jag. Jag ser i dina ögon att du är det.
Efter en stund skildes vi åt. Vilken kvinna och vilket möte. Det är ibland de korta möten vi får som betyder mest....
Inlägg från 2009-05-13 19:50:37
Så idag var jag på ett möte i stan och träffade en coach som jag kanske ska gå hos. En coach som min arbetsgivare tillhandahåller för att hjälpa mig att hitta ett nytt anpassat arbete. Det är en lång väg att gå men jag tror att det blir bra. Jag är tacksam för det stöd jag får.
Efter mötet kommer det som jag egentligen ville berätta om. Jag strosade runt en stund i stan och tänkte att jag behövde handla lite mat. Gick in på Hemköp, vilket tidigare varit väldigt ångestladdat. Men nu kändes det ok. Jag handlade en hel del, mer än vanligt när jag handlar själv. I kassakön kom en orostanke som jag bara observerade och sedan var det okej igen. För er som inte vet, panikångest har varit mitt svåraste symtom i samband med utmattningsdepressionen.
Okej, när jag betalat var det en dam i 65-70 årsåldern som lämnat sina matkassar vid min plats. Hon kom för att hämta dem och jag frågade när jag hörde hennes röst om hon var ifrån Norrbotten?? Nej, Dalarna svarade hon. Sedan sög hon in mig med hela sin blick och sa "vad fin du är". Tack, sa jag. Hon fortsatte att titta på mig. Jättefin, du arbetar med människor? Ja, det har jag gjort i hela mitt liv. Ja, jag känner det sa hon. Du är socialarbetare? Ja, fast inte längre. Jag ska jobba med annat... Nu var jag riktigt faschinerad. Jag kan se på folk hur de har det, sa hon. Vi drog oss bortåt med våra matkassar. Jag frågade vad hon hade för gåva? Ja, det är att jag kan se i ögon bla hur människor har det och läsa av. Sen tittade hon på mig igen och sa; du är ledsen? Ja, jag är sjukskriven svarade jag. Jag ser i dina ögon att du är det.
Efter en stund skildes vi åt. Vilken kvinna och vilket möte. Det är ibland de korta möten vi får som betyder mest....
Inlägg från 2009-05-13 19:50:37